Lokala producenter

Vilka är de egentligen? Här presenterar vi en liten berättelse om vardera producent. Om du är nyfiken på deras fantastiska produkter finner du dem i lanthandeln!

En armé av rostfria behållare och maskiner glänser i ljuset från panoramafönstret. Rummet vi befinner oss i har länge tjänat som maskinhall innan det putsades upp till sin nuvarande form, men den ekande rymden finns kvar. Utanför det där stora fönstret blåser vinden i en matta av grönskande träd. I en liten glipa skymtas Ringsjön, vattnet som omger nästan hela fastigheten.

     Flera dagar i veckan blickar Anders ut över den här bilden med rösten från en ljudbok i öronen. Med händerna brygger han öl.Han kokar, kyler och buteljerar cirka 1500 liter i veckan. Det innebär 4500 flaskor som var och en ska placeras i maskinen och sedan en och en lyftas ned i lådor.

 – För det mesta är jag ju ensam, men jag gillar det. Det passar mig alldeles utmärkt. Sen får jag ju träffa folk när vi anordnar provningar eller är på festivaler, då får jag prata om öl och det gillar jag, säger Anders.

För några dagar sedan fick han prata om öl i sex timmar när de firade bryggeriets 10-årsjubileum. Han stod där han trivs allra bäst,bakom tappkranen. Därifrån får han möta människors olika åsikter om allt från smak till konsistens, samtal han verkligen uppskattar. Den där snabba återkopplingen är också det som får honom att tycka att hantverket bakom bryggandet är så roligt.

– Det händer ju någonting när jag brygger, man ser ett resultat! Om jag planerar att göra någonting så får jag ju respons direkt, funkade det här eller inte? Det är så roligt att man kan skapa många olika smaker och göra saker från grunden av fina och bra

råvaror. Det var ju också min hobby i över 10 år först, säger Anders.

Anders resa började egentligen utanför Västerås där han reste världen runt i arbete för ASEA. Karriären fortsatte sedan som civilingenjör inom datateknik i Skåne, men under mitten av 90-talet bjöd hans kollega honom på en öl som kom att förändra Anders framtid.

– När jag smakade hans hembryggda öl så var den helt fantastisk! Då fanns det inte så många roliga sorter på Systembolaget, så den var bättre än vad det gick att få tag på någon annanstans. Jag fick öl av honom i 2-3 år sen tänkte jag att jag ju måste prova själv, så han lärde mig att brygga öl, säger Anders.

Tanken då var att han skulle brygga lite grann och behålla sitt andra jobb, men allt Anders bryggde sålde slut på en gång. Till slut hade han två heltidsjobb.

 – När jag och min fru Agneta åt middag kl 23, då kände jag att jag var tvungen att välja. Valet var ganska lätt eftersom bryggandet var så roligt, så år 2016 bestämde jag mig, säger Anders.

Idag driver han Fulltofta bryggeri tillsammans med Agneta, de har 15 sorters öl hos Systembolaget och flera sorters folköl i lokala butiker. Etiketterna, som konstnären Stina Nyman skapar, sticker ut från mängden med sina akvarellmålningar och fantasifulla namn. Som inspiration till nya smaksättningar har de vad Anders kallar ett ”omvänt arbetssätt”. Stina målar en bild och kommer på ett namn, sedan tolkar Anders bilden och brygger en öl som passar. ”Harry-Båge” är en av dem, som Stina namngav efter sin farbror. Bilden visar en hund klädd i röd fluga och rutig keps, namnet är farbroderns smeknamn i Hörby MC-klubb. Anders tolkning blev en engelsk Brown ale.

På lagret har Anders minst tio ytterligare etiketter som bara ligger och väntar på att få ett öl att vila på, som den vid namn Nollan som väntat i fem år.

 – När jag såg den visste jag direkt, det skulle vara en alkoholfri öl. Trenden nu är ju att alla mellanvarianter, 2,8% och lättöl, är på väg bort. Det är alkoholfritt som gäller istället, men det är ganska svårt att göra en bra alkoholfri öl utan att ha en massa extra utrustning. Jag har har velat testa länge, så en framtidsplan är att prova och se vad vi kan få fram, säger Anders.

Framöver vill han också försöka ta vara på all energi ölbryggningen förbrukar, i talande stund håller han på att installera värmeslingor i golvet i bryggeriet. På så vis kan han ta tillvara på en del av den energi som produceras när han kokar och kyler öl. I hans framtidsdröm finns också en liten pub på kortsidan av bryggeriet. Där vill han stå och servera öl och diskutera den med gästerna om somrarna. Gästerna ska få kika in i bryggeriet och smaka på hans framtida smakexperiment.

 – Man blir inte rik på det här, men det är väldigt kul! säger Anders.

I skuggan av ett stort träd står ett hav av små plantor tätt ihop på gräsmattan. Långa stjälkar av majs trängs med kålblad och ärtor i sina bretten, närmare 400 växter är det som väntar på att sättas i jord. En grå katt jäser på rygg mitt ibland dem. Några meter från skuggplätten gassar majsolen över paprika- och tomatplantorna i växthuset och på friland är utplanteringen i full gång här på Bjällebacksvägen14.

– Min drömodling är så som jag ska ha det i år! Det är mitt första år med duk i bäddarna och halm i gångarna. Jag gör ett kryss i duken där plantan ska vara, det är för att slippa hacka. Hacka ogräs är så jobbigt, säger Dajana.

Hon kan inte gå en meter i sitt växthus utan att tjyvnypa en tomatplanta eller pilla bort något litet toppskott från en av paprikaplantorna, det syns att rörelsen sitter i muskelminnet.

     Redan som fyraåring i hemlandet Bosnien vandrade hon i trädgården med sin mamma som pekade på olika växter och visade skillnaden på ogräs, morot och lök. Dajana kunde sedan sitta och rensa medan hennes mamma berättade mer och mer om växternas liv och mående.

    Efter det har Dajana försökt att ha odlingar runt sig under hela sitt liv, men det var först efter att hon träffade sin partner Håkan och de tillsammans flyttade till huset i Önneköp som det blev en större odling igen. Håkan kunde mycket om potatis och lök medan Dajana hade kunskap om tomat och det hon odlat i Bosnien, tillsammans skapade de till slut en större odling än vad familjen kunde äta. År 2022 började de sälja sitt överskott och har nu utökat sin produktion med både ett växthus och fler frilandsodlingar med bland annat jordgubbar.

Idag säljer de allt från sallat till inlagda rödbetor lokalt, under våren har de även testat att sälja plantor och fröer i lanthandeln. Flera eftermiddagar har man kunnat se Dajana sitta på huk och inspektera bladen nogsamt i byns butik, finns där något litet hål tar hon hem plantan direkt.

    Det här är ett synsätt som genomsyrar hela odlingen. En ständig inspektion av vardera planta,ett ständigt googlande för kunskap och ett ständigt experimenterande med lösningar. Idag har hon stigit upp klockan fyra på morgonen för att spruta en mjölkblandning på tomaterna för att undvika potatisbladmögel, ett av många recept som hon bär med sig hemifrån.

– I Bosnien fokuserar man mer på naturlig bekämpning än Sverige, folk är jätteintresserade av det där. Man arbetar också mer preventivt innan växterna fått angrepp. Det finns många i Bosnien som har youtube-kanaler eller skriver om vad man kan använda istället för kemikalier, säger Dajana.

I sin egen odling läser hon sig ofta till alternativa naturliga metoder och testar dem. Den undersökande biten med odling är det som driver Dajana framåt, det blir som en utmaning. Förra året testade hon att odla grönkål och vitkål, vilket hon hört var svårt att lyckas med utan att få angrepp på grödorna. Hon gjorde det dessutom utan någon form av insektsnät.

– Varje morgon gick jag upp och tittade på plantorna, är de blöta? Då visste jag att de behöver sprutas med en blandning av vitlök och vatten. Det tog mer än en timme per dag men resultatet blev så bra! Jag fick fina vitkålshuvuden som jag gjorde inläggningar av. Många blev förvånade att jag inte hade några larver i dem, säger Dajana.

I år kommer hon ha insektsnät över sin kål för att spara tid men hon delar gärna med sig av sina experiment och erfarenheter till den intresserade.

– Alla ska kunna odla! säger hon.

Med van hand knäpper Pelle av eltråden från porten in till hagen. Det långa fuktiga gräset stryker hans steg medan han pekar med handen åt alla hagar runt omkring. Vi har passerat grusvägens ände och står nu inför runt arton tunnland betesmark inramat av skog i gult, grönt och rött. En glada gör sitt tiggrop i bakgrunden.

– Här har det odlats ekologiskt sedan 1982, alla dessa markerna här. Det har inte använts handelsgödsel eller bekämpningsmedel sedan -81. De har ju haft hela detta att beta på och gått ändå upp till den gården långt därborta, säger Pelle.

Det är hans sju kalvar han talar om. Fläckiga och bruna står de nu framför oss, strax under ett år gamla. De flesta är lite rädda, men den enda kvigan blir snabbt bekväm när Pelle kliar henne på halsen. Mulen sticker rakt upp i vädret och ögonen rullar nästan lite bakåt på henne när Pelles hand gnuggar den svartvita pälsen.

– Kossor har jag alltid älskat, säg du varför. När jag gjorde min lantbrukspraktik fick jag min första kontakt med en kossa, varje morgon steg jag upp och handmjölkade henne. Du sitter så nära då på någon liten pall, kanske har du gett henne något gott för att hon ska vara stilla. Så har du huvudet emot hennes mage, säger Pelle.

Nu är Pelle pensionär, men han har ett liv som både lantbrukare, fotograf och trädgårdsanläggare bakom sig. Korna har funnits med på olika sätt längs vägen, i perioder då han varit utan dem har han känt en saknad. Fram tills för bara några år sedan hade han amkor på sin gård, vilket är kor som dias av både sin egen och andra kors kalvar. Han sålde dem för att få mindre att göra och hade tänkt att lägga av helt, men skaffade sig sju kalvar istället och har nu gjort samma manöver de tre senaste åren.

– Jag köper kalvarna om våren från en bonde i trakten som jag vet har bra kontakt med sina djur, sen får de gå här och beta under sommaren och fram till november. Om en och en halv vecka går de första fyra till slakt på Strömbecks slakteri, säger Pelle.

Hade inte det lokala slakteriet funnits hade han inte kunnat ha sin verksamhet. Tidigare fanns flera små slakterier i området, men idag är det billigare att transportera djuren långa sträckor för att slaktas. Endast ett lokalt slakteri finns kvar. Pelle menar att det är ett onödigt lidande för djuren som blir väldigt stressade av processen, han har bara tio minuter till sitt slakteri och vet hur rutinen ser ut där för hans kalvar.

    I takt med att djuruppfödningen har blivit mer industriell har också intresset ökat för kött från djur som växt upp under bättre och mer naturliga förhållanden. Naturbeteskött är en sådan benämning, det innebär bland annat att djuren gått på naturbetesmark under minst halva betesperioden och att gårdens betesmarker till minst hälften består av naturbetesmark.

– En del av marken här är naturbetesmark. Det innebär att marken aldrig plöjs, den är betesmark året om sedan urminnes tider. Mark som det annars skulle stå granplantor på idag. Betesdjuren får därför i sig flera sorters örter som de inte skulle ätit annars, säger Pelle.

Varje år levererar han 28 köttlådor á 25-35kg som det i nuläget är väntelista till, utöver det säljer han även några styckprodukter i lanthandeln.

– Skulle jag tillgodose min kundkrets skulle jag ha säkert tio djur, men jag vill ha inte ha det större, säger Pelle.

Ett nyfiket grisgäng ställer upp sig mot kanten av hagen, vissa är svarta med en vit rand över magen medan andra är ljusa och prickiga. Ingen av dem är högre än knähöjd. Några av de allra minsta har som vanligt rymt iväg på ett eget äventyr och har precis återvänt till hagen. En av de större hoppar upp med framklövarna på en stubbe och vädrar mot skyn med sina stora näsborrar.

– De har ett så bra luktsinne och trynena ser helt olika ut beroende på ras, säger Linda.

Hela hennes ansikte lyser upp när hon ser hur flocken bökar runt och kivas i den decimeterhöga leran, hon står intill i sina foppatofflor och klappar några av dem i duggregnet. Bakom dem fortsätter runt en hektar mark som bit för bit bökas upp som markberedning efter en avverkning.

– Redan en dag efter födseln använder de sitt tryne, innegrisar upptäcker aldrig hur de ska bete sig med det. Vi märker det på sommargrisarna vi får hit som inte lärt sig det, de är inte heller så vana vid dagsljuset, säger Linda.

Hon driver gården och sköter djuren tillsammans med sin lillebror Martin och sambo Rickard, utöver de 19 grisarna har de också olika nötkreatur. En av dem är en svart lite mindre ras som kallas dexter, därav gårdens namn.Tidigare arbetade Linda som lärare, men har under de senaste 15 åren haft djuren där hemma som heltidssysselsättning. Sedan dess har över hundra griskultingar trampat här, alla utomhus.

– De flesta konventionellt uppvuxna grisarna står inne på betonggolv hela livet och ges antibiotika för att smittotrycket blir så högt där. Grisar är också väldigt renliga djur, de kissar och bajsar alltid en bit bort. Det beteendet kan de inte heller ha när det är så trångt, det är sorgligt att de får ha dem så, säger Linda.

Utegrisar gör av med mer energi än innegrisar när de bökar runt och söker mat. De äter också en mer varierad kost, ekollonen är en storfavorit på Lindas marker. Detta gör att de växer mycket långsammare än innegrisarna, konventionellt uppväxta grisar slaktas efter drygt ett halvt år medan Linda har sina grisar ett till två år innan de åker till det lokala slakteriet. Köttet säljer hon sedan mestadels i form av köttlådor till privatkunder och genom REKO-ringar.

– Jag tycker att färgen på köttet är mycket mörkare på utegrisarna. Det som säljs i affären kan jag inte äta längre för att det är alldeles för geléaktigt om man jämför, säger Linda.

Tidigare har de mest haft ullgrisar vilket är en långhårig ras, men fetthalten i köttet var mycket högre än de var beredda på vilket gjorde det svårsålt. De själva smälte fettet och stekte i, men för många kunder innebar det att mycket skars bort och slängdes. På gården är nu ett experiment i görningen där andra raser tagits in och kultingarna endast är 25% ullgris. De första av det slaget kommer gå till slakt våren 2025. Linda är väldigt förtjust i ullgrisarna, dels på grund av deras tålighet men också temperament.

– När vi hade dem la de sig på rygg och ville ha kli på magen, men det är så det är med grisar. Är man ledsen eller trött går man till grisarna, man blir alltid glad. De är så smarta och positiva djur, man riktigt ser hur glada de är när de springer mot en, säger Linda.

Om man en junidag kör förbi den stora röda gården med skog i rygg och odlingar framför fötterna är det högst troligt att också upptäcka en drös människor på fälten med rumpan i vädret. Då vet man att årets självplockning av jordgubbar har börjat. Idag vilar en november gråhinna över ägorna, men mitt i duggregnet lyser två färgklickar upp. En orange pumpahög och lite längre bort en bit alldeles grön mark, ett jordgubbsfält som ännu inte gått i vintervila.

    Från en pinnstol i det stängda kaféet spejar Hannah åt fältets håll och försöker förklara vad de röda bären betyder för henne.

– Tacksamhet, en sorts välsignelse. Lycka. Det är en sommardröm mitt i sommarstressen. Det är en smak som man blir glad av, det är en av de saker som alla människor vill ha, säger Hannah.

Hon lyfter ofta mobilen för att se på klockan, snart ska hon hasta vidare till ett kundmöte. Trots att vintern innebär lågsäsong för odlingarna är det fullfart i schemat. År 2010 träffade hon sin sambo Rickard och började hjälpa honom med bären, idag driver de Skogsliden tillsammans och har några anställda. På gården finns även grisar, pumpaodling, snittblomsodling och mycket annat.  

    Jordgubbsodlingarna har frodats sedan Rickards mormor och morfars tid, vilka var de tidigare ägarna. Några av odlingarna har brukats i över 40 år. De senaste åren har Hannah varit väldigt drivande i utvecklingen av platsen, hon har öppnat ett gårdskafé och genomfört flera andra idéer som ingen annan trott på.

– Jag tänkte, kan vi inte testa självplock av jordgubbar innan midsommar? Flera bönder sa att det inte kommer funka, men det gjorde det. Samma sak var det med pumpor. Ingen trodde på min idé att sälja dem här eftersom det redan fanns ett annat ställe att köpa dem på, men jag hade andra sorter så det funkade också jättebra! säger Hannah.

För att nå ut till privatkunderna använder hon sig till stor del av sociala medier. Där berättar hon om gårdslivet och gör inlägg om allt från inredningsdetaljer till grönsaker. Mellan juni och juli är hennes sidor alldeles röda av bilder på bär i olika former. Hon själv tycker att hon tjatar med sina dagliga inlägg, men eftersom jordgubbarnas skördefönster bara varar i sex veckor är det viktigt att nå kunderna snabbt. Runt en hektar av gårdens mark är ämnad åt självplockning, så många kunder måste nås.

    Spritt i trakten finns ytterligare runt tio hektar odlingar där bären mestadels går till en grossist som levererar till hela landet. Idag odlar de till stor del konventionellt, men håller vissa partier obesprutade. Under ett försök att ha en ekologisk del insåg de att hållbarheten blev så kort att bären inte klarade transporten till Stockholm, vilket inte var hållbart för dem.

    Trots att mycket av det gården producerar säljs via mellanhänder är det kunderna som engagerar Hannah mest, om hon får fundera på framtiden är det också kundkontakten och sociala medier hon vill fortsätta utveckla.

– För mig är det inte pengarna som är viktigt. Jag gillar att se allas njutning när de plockar och att alla andra får se hur det växer. Min tanke med till exempel snittblommorna är att det är en själslig upplevelse att vandra bland dem, att inte bara ta något i en butik, säger Hannah.

En svart och en brun ko med lite lurvig päls kikar nyfiket från hagen, ryggarna sträcker sig inte högre än 1,20 meter från marken. Iklädd grön regnrock står Anna utanför tråden. I morse var hon här och kikade i deras näsborrar efter blåtunga, den allvarliga virussjukdom som nyligen spridit sig hos boskap i trakten. Inga sår syntes idag heller. Nu öser regnet ned, så både mular och pälsar glänser blött. Storögt tvekar de en stund om de ska våga gå fram, men så traskar den bruna fram till Annas utsträckta hand. Den tar handen i sin mun och den stora tungan omfamnar hennes fingrar.

– Inte äta upp mig heller! Mamma Mu är den mest nyfikna, när jag plockar nässlor till fåren brukar hon komma med mulen och snusa på mig bakifrån. Jag gillar den närheten med djuren. De har så stora personligheter allihop, antingen är de på rymmen eller precis bakom en, säger Anna och skrattar.

Åskan vandrar fram och tillbaka runt gården. Två stora kastanjeträd vaktar ingången och agerar nu också paraply till ankorna på gårdsplanen. Ett gäng får betar ner mot skogsbrynet och hönsen hörs på håll.

    Anna och Jörgen driver småbruket här, som de berättar sköts giftfritt. De tror på vad de kallar en regenerativ djurhållning, där djuren får beta och trampa ner fröer från ängsblommor i marken istället för att plöja ofta och störa jorden. När djuren brukar marken startar en nedbrytningsprocess som gör jorden mer mullrik och hållbar. Jörgen berättar att alla djur de har är naturbetesdjur, de har också valt gamla lantraser som länge har varit på väg att försvinna.

– Lantraser är mer tåliga, de klarar av ett magrare bete. De ger en mindre mängd kött eller mjölk men samtidigt behövs inte lika mycket input av resurser. Vi har till exempel gotlandsfår och gutefår, båda raser som det har varit ganska ont om, säger Jörgen.

Tillsammans driver de även odlingar med grönsaker, frukt och bär. De är båda överens om att de liv de valt att leva innebär mycket arbete. För att få det att gå runt måste Anna också ha ett heltidsarbete på annat håll, men det är den här livsstilen de trivs med och Jörgen har nu passerat sitt tjugoårsjubileum på gården.

– Jag kände mig aldrig hemma i stan, i tonåren märkte jag att så fort jag kom ut i skogen så mådde jag på ett helt annat sätt. Jag mådde mycket bättre. Tiden går lite långsammare här, det är inte en massa bilar och inte så tätbefolkat. Jag gillar det, säger Jörgen.

Det var en läkande process även för Anna att fly stan, ett beslut hon fattade efter att hon var på väg in i väggen för andra gången. Först till en lantlig lägenhet i Västergötland, sen när hon för tre år sedan träffade Jörgen bar det av till Skåne där hon slungades rakt in i gårdslivet. Trots alla nya sysslor kom hon ner i varv.

– Jag ser inte det riktigt som arbete. Mina föräldrar sa alltid att om du ska ha nyponsoppa i vinter får du hjälpa till att plocka nu, alltså vill du ha något så får du jobba för det. Jag gör som mina föräldrar och det är också så jag uppfostrat mina barn. Varje vinter inser jag hur rika vi är med det vi har från naturen, säger Anna.

Nyponen plockar hon fortfarande varje höst tillsammans med de vilda björnbären, hallonen, rönnbären och körsbären. I en proppfull kyl i ladan står saft, sylt och marmelad uppradade och redo för att säljas på marknader. Idag säljs det mesta av deras varor på det viset, men Anna drömmer omen egen liten gårdsbutik och ett trädgårdscafé med pizzakvällar. Jörgens framtidsvision är att fortsatta det arbetet de idag gör med biologisk mångfald och klimatsmart djurhållning. En tanke hos honom är också att skaffa fler kor eller mjölkfår för att sälja ost och mjölk till exempelvis lanthandeln.

– Fårmjölk kan ju också användas till glass, smaken sägs vara extra god! Det hade varit jättekul att testa det, säger Anna.

Vaida trampar av sig stövlarna innanför dörren till huset som är gårdens nav, hon slinker snabbt in i ett par välanvända tofflor med gula smiley-gubbar på. Runtomkring dem ligger fyra andra likadana par bland olika arbetsskor och stövlar.

– Vi köpte likadana tofflor till alla som arbetar här, sen insåg vi att vi inte kunde hålla isär dem så vi har ritat näsor på några och kryss på andra, säger Vaida och skrattar.

På vintern är de åtta som jobbar här, men pausrummet innanför dörren är tomt. Genom stora panoramafönster mot innergården syns en bil lastas i ljuset från en port, backar med grönkål och potatis lyfts in. På den mörka himlen ovanför förnims ljuset från grannen vodkafabriken, likt en fyr lyser den över de 200 hektaren mark som sedan 2010 är Marcello´s Farm – Ugerupsdal.

    Sedan initiativtagarna Inge och Marcel tagit över har marken gått från ett konventionellt lantbruk till ett ekologiskt som nu i november levererar runt sex ton KRAV-märkta grönsaker i veckan.

– För oss är det självklart att det ska göras på detta sätt, för oss är det lätt. Alla måste följa vissa regler. Den som odlar ekologiskt har det ibland svårt och jobbigt eftersom man inte har vissa redskap, den gör det inte för pengarna, säger Vaida.

Vaida är utbildad agronom och har jobbat här i sju år nu. Under vintern tar hon hand om leveranser, administration och planerar annat personalarbete. Eftersom sommarsäsongen oftast är väldigt intensiv ser hon vintern som semester, där hon har bättre kontakt med vänner och reser.

– Jag är en person som har svårt att göra samma sak flera månader i rad. Inom odling finns inga rutiner, det är jätterörligt. Man har en plan sen förändras den plötsligt på grund av väder eller annat, det passar mig, säger Vaida.

Hon berättar att gården har som mål att vara självförsörjande. De köper endast in ekologiska plantor, fröer och lite gödsel utifrån. Nötkreaturen bidrar med gödsel och odlingarna ger mat till både människor och djur samt halm till stallen. När ett lantbruk har ett eget kretslopp med sina resurser kallas det biodynamiskt, vilket är principen gården strävar efter.

    Odlingarna är uppdelade i en storskalig och en småskalig del. Skulle de bara odla storskaligt skulle de behöva nöja sig med 4-5 olika grönsaker, medan den småskaliga odlingen bjuder in till en enorm variationsmöjlighet. Varje år väljer de 2-3 nya grödor till sin skara, i år fick palsternackan vara en av dem.

– Den småskaliga delen kräver förstås också mycket mer arbete som att handrensa mycket ogräs, men kundernas valmöjlighet och omväxlingen i sysslorna gör det helt klart värt det, säger Vaida.

Intill gårdens stora industribyggnader ligger en liten grönsakskiosk med vita knutar, här kan grannskapet köpa grönsaker och prenumeranter hämta sina matkassar. Gården har även grossistkunder som levererar varorna till riktigt stora butiker, men en del i gårdens ideologi är att gynna de mindre butikerna och familjerna som bor i trakten. Därför anpassar de sig till småbutikernas behov gällande förpackning och försöker alltid att diskutera fram ett rättvist pris tillsammans med dem.

– Det är för att underlätta och hjälpa. Vi minns fortfarande hur det känns att vara liten, det var inte så länge sen för oss, säger Vaida.

Årets första snö har lämnat några få vita flingor på gårdsplanen, längs den soldränkta laduväggen som omger den spretar en meterhög salviabuske med sina gröna blad mot det röda teglet. Intill står fem pallkragar, Marie har precis hunnit bädda in dem med löv för att skydda växterna mot kylan. Klädd i en lila mössa som ramlat ner över glasögonkanten drar hon i några gröna blad som sticke rupp här och där från det bruna torra täcket.

– Härifrån tog jag korianderfröna som jag smaksätter morötterna med och där var vitlöken, som jag blandar med rödbetorna, säger Marie.

För en tid sedan sålde hon den här gården till sin son, men hon har kvar några bärbuskar och örter lite varstans. Fler pallkragar har hon hemma hos sig, några kilometer bort.

    Det var nu två år sedan en kund frågade henne om hon inte kunde göra lite surkål, en förfrågan Marie direkt intresserade sig för. Hon fick en snabbkurs i syrningskonsten av en vän och köpte en receptbok, kort därefter var försäljningen igång. Idag syrar hon kål, rödbetor, morötter och grönsaksblandningar smaksatta med olika örter och egenodlade kryddor.

– Det är många personer med IBS-mage som efterfrågar syrade grönsaker. Nu har jag ingen vetenskap bakom mig, men de säger att det tar bort symtom som diarré och kramper. Allt är ju opastöriserat så alla goda bakterier finns kvar i grönsakerna, säger Marie.

De goda bakterierna kallas mjölksyrebakterier och hela syrningsprocessen handlar om att skapa ett klimat där de trivs och de bakterier vi blir sjuka av inte trivs. Först hackas vitkålen, sedan stompas vätskan ur den tillsammans med salt och slutligen ska den jäsa. För vitkål tar jäsning och beredning runt en månad medan rödbetor och morötter behöver sex veckor innan de kan burkas och ätas. Konserveringsmetoden är gammal, enkel och sägs ha en positiv effekt på tarmfloran.

– För mig är det en politisk handling, att försöka få folk att äta mer klimatsmart och enligt årstiderna. Nu på vintern är vitkål en underskattad produkt, den är nyttig och lätt att få tag på. Folk borde äta det istället för att köpa tomater ända från Spanien, säger Marie.

Grönsakerna Marie köper in till förädlingen är så ofta det går ekologiska, men alltid lokala. För henne är det viktigare att de inte har färdats över halva jordklotet än att de är ekologiskt odlade. Via REKO-ringarna, som är en modell för lokal direkthandel, har hon lärt känna många av traktens bönder som hon vet odlar giftfritt och hellre köper av.

     Flera dagar i veckan hyr hon in sig ett livsmedelsklassat kök i Hörby och ägnar sig åt olika typer av förädling av grönsakerna, egna bär och örter. Efterfrågan på de syrade varorna är alltid större än det hon hinner producera med tanke på jäsningstiderna. Den största konsumenten är Önneköps lanthandel, men hennes varor säljs också på kringliggande REKO-ringar och en annan lanthandel. Marie själv är inte så förtjust i att laga mat, det är hantverket och enkelheten med förädling hon brinner för.

– Jag skulle kunna leva på syrade grönsaker, det är bara att krossa lite valnötter eller pumpafrön över och sen ta på olja, balsamvinäger och en smörgås till. Det är en middag, säger Marie.

Olof lyfter av toppen på en rödvit trälåda, intill den står sex likadana lådor på en flyktig rad. Höstvindarna får inte välta dem så de är fastspända i lastpallar undertill. I ryggen har de en lika brokig rad med björkar likt en skyddande vägg och framför dem ett stort fält i söderläge. En garanterat gassande plats på sommaren, men idag lurar solen så svagt att den knappt ger skuggor.

– Där du vill sitta och fika, där vill de bo! säger Olof.

Det är hemmen till flera tusen bin vi har framför oss. Olof sticker in huvudet i den ena kupan och konstaterar att de ätit upp sockerlagen han bjudit dem på inför vintern. Det börjar närma sig slutet av deras säsong, men några eftersläntrare kryper fortfarande på kuporna trots att det är lite blåsigt idag.

– De gillar inte att gå ut när det blåser. De kan ju flyga ut, men sen kanske de inte klarar sig tillbaka för att de blir för kalla. Ibland på våren kan man hitta ett bi som är väldigt klent och bara kryper runt, då kan man ta upp det i handen och blåsa på det. Sen flyger det iväg, säger Olof.

Makarna Lena och Olof var strax över 30 när de tog över Lenas föräldragård Solåkra i Köinge. Platsen som både är deras bostad, arbete och för Lenas del också barndomshem. De har ungefär 350 nötkreatur och egen förädling av frukt och inköpta bär som de säljer.

    Biodlingen startade först som en hobby hos Lena, men Olofs intresse växte snabbt ikapp vilket resulterade i runt 75 bikupor i trakten. De märkte ganska snabbt att det blev för arbetsintensivt så idag har de skalat ned till runt 25 kupor som står utplacerade på strategiska platser i kommunen för att maten ska räcka till alla pollinerare. Resultatet blir ett halvt till ett ton honung per år.

– Honungssmaken varierar mycket beroende på var kuporna står. Vi har raps- och sensommarhonungen som kommer från samma kupor fast vid olika tillfällen. De står i åkerlandskap. Rapsen skördas i juni och är mildast. Sensommarhonungen är kraftig och blommigare, skogshonung är mittemellan, säger Lena.

Ungefär tre dagar i månaden lägger de på att sköta sina bin, de åker kontinuerligt och tittar till dem i sina kupor och därefter tar slungningen en dryg vecka per gång. Honungen säljs sedan i de närliggande lanthandlarna, på Rekoringar, marknader och i den egna gårdsbutiken.

    Det var elva år sedan första kupan kom till gården och Lenas fascination för binas struktur och samhällen växer ständigt i takt med att hon lär känna dem.

– De kallas ju superorganismer. De är jättemånga, men jobbar som en individ. Alla i samhället är också halvsyskon med drottningen som gemensam mamma. När det är kallt håller de värmen genom att de flyttar sig runt som ett klot. Så de samlar ihop sig med drottningen i mitten, sen roterar de andra bina runt henne så det blir varmt, säger Lena.

Skulle de försöka överleva på honungsskörden skulle de behöva ha runt 300 bikupor, idag kommer därför deras största inkomst från de ekologiska nötkreaturen. Lena uppskattar variationen med den blandade verksamheten i kombination med familjelivet.

– Det bästa är att jag är min egen chef! Jag ser det också som en kraft att Olof och jag har gemensamt familjeliv och företag. Det finns ingen gräns mellan jobb och privatliv hos oss, vi gör våra saker men vi behöver inte stå bredvid varandra. Vi fikar däremot ihop, säger Lena.

Fikarummet är inte stort. Ett bord, en diskbänk och fem personer som försöker röra sig åt olika håll på den lilla ytan. Plastförkläden som snuddar varandra, näthättor på några huvuden och en tavla på väggen med en tjur som springer ut till grönskan. Det är fredagseftermiddag, vilket innebär tårta eller kaka. En stor gräddig bit ligger ensam på ett fat när Christer kliver in, klädd i helvita gummistövlar.

– Den där tar jag till frukost imorgon, säger han.

Förra veckan började han några morgnar klockan tre här i gårdsslakteriet. Han skiftade om i rökarna, kokade skinkor och saltade kött. Då kan han ta det lugnt och hinner göra dubbelt så mycket mer än på de vanliga 12-14 timmarsdagarna.

– Jag är pigg! Jag trivs med att jobba mycket, man mår mycket sämre av stress. Som att det plötsligt fattas två anställda på morgonen och man har slakt inbokad, då är det kaos, säger Christer.

Han var 24 år när han köpte gården, då med syftet att ha någonstans att bo. Till en början var det lantbruket och ett sågverk som var hans primära inkomstkällor, men han började också hjälpa en man som åkte runt på gårdar och utförde hemslakt. Hanteringen av kött och styckningsdetaljer hade Christer med sig sedan barnsben när han var med sin mamma i köket, hon var kock och en av anledningarna till att hans intresse för slakt väcktes.

    Hösten 2008 började han bygga upp det som kom att bli hans eget slakteri, ett halvt år senare stod det klart och har sedan invigningsdagen bara gått med vinst.

– Livsmedelsverket tyckte man var konstig som ville ha ett småskaligt slakteri, men det fanns ett behov. Då fanns det ju många fler bönder här och det var ju mest svartslakt eftersom det inte fanns några små slakterier, men vi behövs idag också, säger Christer.

Hans nuvarande kundkrets sträcker sig från Karlskrona till Trelleborg och gården slaktar runt 4500 djur per år, vilket är under behovet i området. Christer har tydliga principer för hur slakten ska gå till, han vill exempelvis att djuren ska få tid att komma till ro efter den ofta stressiga transporten. Därför måste djuren lämnas hos honom senast klockan18 dagen innan slakt, oavsett ursäkt tar han inte emot djur efter det klockslaget.

    Tidigare var slakteriet KRAV-märkt, men kostnaden för att ha kvar märkningen var för stor för Christer så idag klassas det som konventionellt. Han har däremot inte gjort några förändringar i sitt slaktsätt. Nötkreaturen får exempelvis inte se varandra när de bedövas vilket är ett av kraven för KRAV-märkningen. Ett annat krav är att obedövade djur inte får se avblodning och hantering av slaktkroppar. För Christer är slaktarens lugn det viktigaste, han menar att djur känner av människan på samma sätt som vi känner av dem.

– Jag läser av djuren i ögonen, jag ser direkt vilka som är pålitliga och inte. Är djuret stressat går jag bara därifrån så det får lugna sig. Djur går inte att tvinga, de har sin princip precis som vi, säger han.

Nu är Christer på jakt efter en köpare till gården och slakteriet, men det är svårt att hitta någon som vill ägna sig åt hans yrke. Hittar han ingen köpare är han tvingad av lägga ner sin verksamhet.

– Många skulle nog bli ledsna om jag slår igen, men man kan ju inte hålla på för evigt. Jag är ju 75 år nu, så det är tio år sedan min pension, säger Christer.

Havet sköljer lugnt mot sandstranden och himlen spricker upp i riktning mot Stenshuvud. En liten bit ovanför vattnet har ett gäng buskar vresros brett ut sig, något nypon här och där sitter ensamt kvar på de avbladade grenarna, lite mjuka och tilltygade nu i början av december.

– Här är nyponen vi använder till vår nypondryck, vi har precis skördat det sista härifrån, säger Marcus.

Det är bärets smakrikedom som fick honom att börja använda vresros till sin produktion, trots att den för många ses som ett invasivt ogräs. Längs promenaden mellan havet och gården pekar han ut mot de omgivande hagarna, några sanddynor skymtas under gräset och fåren betar lite längre bort.

– Här går fåren på rotationsbete, så vi har mindre hagar och flyttar istället våra får ofta för att betet ska bli godare och gräset ska få full tillväxt, säger Marcus.

Det märks att även de småbeståndsdelarna i naturens kretslopp genomsyrar hans tankar om hur gården ska skötas. Det var 2014 som han och hans fru Anna köpte Stora Juleboda gård utanför Maglehem, men Marcus menar att lammen och hönorna har spatserat runt där sedan medeltiden.

     Tillsammans med några anställda sköter de idag gårdens ekologiska odlingar och djur på hundra hektar mark. Grisar, får, höns, hästar och hundar samsas med äpplen, bär och andra grödor. I sin strävan efter att gynna den biologiska mångfalden försöker de skapa miljöer som till stor del liknar den vilda naturens. På så vis kan naturens egna system hjälpa till med både skadedjursbekämpning och skötsel, något de tar vara på i sin KRAV-märkta äppelodling, en av Sveriges största ekologiska.

     Längs med en lerig väg står äppelstammar i raka rader med grenarna mot skyn, men undertill syns grönska istället för bar jord som konventionella odlingar ofta har. Det är ett knep för att låta olika sorters växtlighet samverka och samtidigt låta variationen motverka skadedjursangrepp.

     I grönskan under träden står också ett gäng brunvita höns och pickar i marken. Det går vilt till när de flaxar och hoppar från en plats till en annan utanför sina mobila hönshus. Platsen för dagens pickande skiftar var fjortonde dag då hönshusen flyttas runt på äppelodlingen.

– De gör stor nytta där. De äter upp frostfjärilslarver, gödslar jorden och betar gräset. Annars skulle vi behöva ha dit en gräsklippare, säger Marcus.

Träden i odlingen är av femton olika sorter, Ingrid Marie och Pirouette är två av dem. Marcus och Anna har också tagit fram en egen sort i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet. Ett rött äpple med rött fruktkött som de namngett Rosa Fabian, ett extra tjusigt äpple att musta på grund av sin färg.

     Lite varstans bland äppelträden står också några stora höbalar i gräset. Även de är strategiskt utplacerade av ett syfte, fast denna gång ur pollineringssynpunkt.

– Honungsbin är så lata! De vill ha det vindstilla för att komma ut. I varje höbal som står här och ruttnar blir det tre humlebon, annars hade vi behövt köpa engelska köpehumlor för flera tusen för att pollinera alla 10 000 träd och buskar, säger Marcus.

Genom en glugg i en stor cylinderformad ugn syns tio koner snurra på varsin axel. Anna står med en sprits i handen och trycker ut ljusgul smet på en av dem. Med snabb handrör hon spritsen upp och ned så ett vågmönster av trådar bildas på klumpen där inne.

– Nu lägger vi på här, och då lägger man varannan rak och varannan sicksack. Men som du ser är några lite tjockare, det är för att jag lagt dubbla rader raka. De ska bli specialare. De andra ska bara bli bräck, alltså vi skär ner dem i bitar. Så vi bakar kakorna fint sen dödar vi dem, säger Anna.

På varje axel är det en spettekaka som växer fram, 40 bitar ska vardera räcka till. Det är en öm och varsam process att under åtta timmar sköta de blivande kakorna. De som ligger i ugnen ska ha runt 17 lager som läggs på med 20 minuters mellanrum, men Anna berättar att inget bak är det andra likt.

– Inom spettekakebaket finns inga tider eller grader, du måste se det själv och det gör du bara om du gjort det tillräckligt många gånger, säger Anna.

Att komma in i Eriksgårdens spettekaksbageri ger nästan känslan av att promenera rakt in i ett hemligt rum. Från att ha stått utanför ett helt vanligt garage i ett villaområde i Sjöbo har nu en stor lokal med bakmaskiner och ubåtsformade tankar öppnat upp sig framför oss. Luften är varm och maskinerna ger ifrån sig rytmiska ljud. År 1968 öppnade det första bageriet här och de ubåtsliknande ugnarna specialbyggdes därefter av den dåvarande ägaren. Allt för att kunna producera så många spettekakor som möjligt. Drygt femtio år senare köpte Eriksgården bageriet och ville fortsätta traditionen.

– Sen sökte de en bagare på timme och jag tänkte, tja spettekaka är ju gott och det är inte många som kan det. Så fick jag provbaka och fick jobbet, säger Anna.

Från en bakgrund som bland annat begravningsentreprenör tog det henne sedan tre åt att bemästra spettekakssmeten och riktigt förstå hur den fungerar. Ett år senare vann hon VM i spettekaksbakning inom kategorin utseende och design. Vinnarkakan var dekorerad med lila rosor och ljusa glasyrstråk, motiveringen berömde den gamla traditionen i kombination med nytänkande design.

– Vi har formen till att göra världens största spettkaka här. Vi hade en större, den vi använde till vårt rekord i Guinness rekordbok,men den har rostat sönder. Min tanke är att jag till våren ska försöka göra en själv, eller man måste va fyra man för att flytta den, men prova att göra det, säger Anna.

Idag är det hon som bakar bageriets alla spettekakor, när det verkligen behövs har hon hjälp av en annan anställd. Ibland hjälper hon även till med marängbaket. Varje vecka finns en beställning på 300 spettekakor av olika storlek som levereras till hela landet, sedan tillkommer alla deras egna kunder som konditorier och butiker. Skånsk spettekaka är en skyddad geografisk beteckning, vilket innebär att den bara får innehålla mjöl, socker, och ägg och måste bakas i Skåne. I dagsläget är det bara Eriksgården och två bagerier till i länet som bakar dem på heltid. Annas glädje i spettekaksbaket ligger i bevarandet av hantverket i kombination med möjligheterna att utveckla det, något hon inte tröttnar på.

– Marängerna gör jag bara i nödfall, jag hatar maränger. Man lägger i smet, sen stoppar man in plåten och sen sköter maskinen det. Det är bara tråkigt, säger Anna.

Månen lyser upp några dimmiga moln bakom ett litet rött tegelhus, det är nästintill fullmåne ikväll. Andreas står med ficklampan i munnen och försöker låsa upp den mellersta av husets tre röda dörrar, längs väggarna klänger några rosenbuskar som spjärnar några ännu bladklädda grenar mot hans huvud.

– På sommaren kommer man nästan inte in här för de växer för dörren, men jag har inte hjärta att klippa ned dem, säger Andreas.

För runt sjuttio år sedan var den välansade grusplanen vi står på en skolgård och det lilla huset förmodligen ett utrymme för tvätt och dusch. Idag är det ett mikromusteri. Innanför dörren finns några maskiner, flaskor och ett djupt tvättkar i rostfritt stål. Ungefär fyra helger om året lyfter Andreas och hans fru Eva stora backar äpplen upp och ned i det karet och sköljer dem noggrant. Tillsammans har de räknat ut att de granskar varje äpple för skador runt fyra gånger under processens gång. De äpplen som klarar den tuffa sållningen hackas, pressas, mustas och får slutligen kalla sig Lilla Brygghusets äppelmust.

– Vi jobbar båda inom vården vilket är mycket kommunikation och att använda hjärnan mycket. Här är det precis tvärtom, det är väldigt mycket hårt jobb med kroppen. Sen får du en färdig produkt som man är väldigt stolt över och det är tillfredsställande, i arbetslivet är det inte alltid så påtagligt vad man gjort bra och mindre bra, säger Andreas.

Det var tre år sedan han och Eva startade musteriet. Till en början var det mycket experimenterade för att hitta rätt bland smak och konsistens, men så hittade de en lite speciell och ovanlig sorts äpple vars egenskaper de föll för. Musten fick en bra balans mellan friskhet, fyllighet och sötma. Vilken sort det är kallar Andreas för sin affärshemlighet, men den köps in från en odling på Österlen. Alla äpplen de köper in är KRAV-märkta och i sin process tillsätter de inget mer, men en egen KRAV-certifiering är dyr att skaffa så de har valt att avstå.

    Musten säljs till Önneköps Lanthandel och till ett lokalt kafé, vilket passar Andreas i nuläget. Ett mantra han bär med sig är att inte hamna i ett läge där han måste producera, han vill fortsätta drivas av lust. Tidigare var han medgrundare till ett mikrobryggeri där de satsade hårt i början och fick in sin öl på Systembolaget, men han upptäckte även konsekvenserna av att växa fort.

– Vi hade väl en 500-1000 flaskor från första batchen då, jag levererade dem en fredag till Systembolaget. På lördagen var de slut. Då var vi inte riktigt förberedda på det, så det hann gå tre veckor innan vi fyllde på och det blev inte bra. Det misstaget ska vi inte göra en gång till, säger Andreas.

Istället för viljan att expandera drömmer han om att hitta en lokal fruktodlare med sorter av rätt kaliber, han gör också egna experiment i hopp om att få till en god kolsyrad version av sin dryck.

    Trots att några flaskor must i veckan går i egen strupe har han inte tröttnat, hans kärlek till den gyllengula drycken är också den främsta anledningen till varför han ägnar sig åt hantverket. Själv dricker han mest sin must till lördagsfrukosten för att njuta.

– Det smakar som flytande guld, om nu guld är gott att dricka. Det är så fylligt och sött, det smakar sommar. Mina brorsbarn säger att det är godare än Cola, säger Andreas.

Eva står framför ett gäng bladklädda grenar som sträcker sig spikrakt mot skyn, de här vinbärsbuskarna når Eva en bra bit överhuvudet. Om sensommaren tillbringar hon heldagar på den lilla plätten där de står med händerna bland de svarta, vita och röda små bären. Runt dem skymtas ett äppelträd och även diverse påbörjade trädgårdsprojekt i grönskan. I ungefär femtio år har vinbärsbuskarna trivts här i den lummiga trädgården utanför Önneköp. Alla plastkassar med skörd de ger varje år är orsaken till varför Eva började med sin verksamhet, som idag är geléer, marmelader och annan förädling i liten skala.

– Många vill ju inte ta hand om sina vinbär, men de har nog inte smakat någon vinbärsgelé! Folk vet ju inte riktigt vad det är längre, i alla fall inte den yngre generationen. Jag skulle vilja ut och berätta vad gelé är! säger Eva entusiastiskt.

Hon är övertygad om att geléns plats på tallriken är överallt där det idag används lingonsylt, och menar att om vinbärsgelén serverats i skolmatsalen hade den varit det självklara valet på tallrikarna istället.

     Det är 32 år sedan Eva flyttade ihop med vinbärbuskarna. Den där inre drivkraften att ta hand om det naturen erbjuder har hon med sig hemifrån, hennes mamma saftade och syltade allt möjligt under hennes uppväxt. Idag nöjer sig Eva inte med sin egen skörd. Då och då tar hon en tur till Österlen för att ta vara på den frukt som odlas där år efter år, men som ingen vill ha, nämligen de små röda paradisäpplena som annars skulle ruttna bort.

– De odlas bara för pollinering i äppelodlingarna, men de är fulla av pektin så de är perfekta att göra gelé på, säger Eva.

Paradisträdens pollen befruktar andra sorters äppelblommor och är därför vanliga i äppelodlingar. Det var i Evas ungdom när hon arbetade med att plocka äpplen på flera odlingar på Österlen som hon lärde känna flera fruktodlare i trakten. Kontakter hon har kvar än idag och som låter henne komma dit och plocka dem gratis.

– Det är så härligt att komma till äppelodlingarna, man går runt bland enormt fin frukt och så luktar det gott överallt, det luktar äpple! Bestämmelserna kring livsmedel säger att inga frukter får röra vid jorden så allt måste plockas från träden om de ska säljas, säger Eva.

En del av produkterna hon gör går åt hemma, men överflödet säljs på marknader och i lanthandeln. Egentligen är det inte hantverket utan försäljningen som lockar henne mest.

– Jag gillar säljbiten, kommersen är det bästa! Det är så mycket ruljans, det är både den sociala biten och att sälja. Jag tror att det ligger i släkten, jag har alltid arbetat inom handel och flera släktingar också, säger Eva.

Med en svepande handrörelse pekar Magnus mot de 37 ekarna som omger den gulputsade gården i utkanten av Vollsjö. På andra sidan ett stort grönt fält och en liten grönsaksodling syns de majestätiska träden med sina gulnande blad.

– Ek är ett av de träd som tar upp mest koldioxid av allt som växer. Några stod här när jag flyttade hit och några har vi planterat själva. Jag tycker det är viktigt för oss alla att tänka på miljön. Det håller på att bli tokigt med världen med all överkonsumtion, säger Magnus.

Han har alltid försökt klara sig till stor del på det han kan hushålla med själv. I sin ungdom följde han tidigt med sin farfar på jakt och hemma odlade han sina egna morötter och potatis. När smaken för öl väcktes fanns det helt enkelt ingen annan råd än att börja producera den själv. En vän lärde honom hur själva bryggprocessen går till, sedan var det bara att experimentera med smaker och konsistenser.

    Drygt tio år senare står vi nu i Magnus mikrobryggeri hemma på hans gård. Innanför den gula träporten finns flera kärl i rostfritt stål som rymmer 300 liter vardera, efter kokning och jäsning fyller ett kärl runt 600 flaskor vilket är en lagom sats för Magnus. På vägghyllorna står ett gäng flaskor med svart innehåll uppradade, etiketten lyder ”Vovve gräddnos”. Huvudpersonen på etikettsbilden är Scooby, den mustaschprydda hund som ligger utanför porten och inväntar husse. Ölen han smyckar är en stout.

– Den mörka färgen kommer från att malten är så hårt rostad. Namnet stout kommer egentligen långt tillbaka från de engelska hamnarbetarna, de kallades stouts. De ville ha en starkare porter. För desto större mängd malt de innehöll, desto högre sockerhalt hade ölen och det gjorde att man orkade och kunde jobba längre, säger Magnus.

Det är malten som reglerar sockerhalten och därmed också alkoholhalten i ölen. Malten är därför viktig i jäsningsprocessen, men ger också kropp och smak till den färdiga ölen. När man brygger öl med lägre alkoholhalt kan man inte använda så mycket malt vilket ofta gör att ölen blir vattnig och smaklös. När Magnus började brygga lättöl var detta ett stort mysterium att lösa. Under lång tid experimenterade han tillsammans med vännen Ida och sin son för att hitta en lösning. Till slut lyckades de.

– Nu har jag mitt lilla trick! Min hemliga ingrediens som jag inte vill berätta om, men det är en naturprodukt och den kommer från Vallarum. Det som är så bra är att den ger den maltiga smaken utan att tillsätta något jäsbart socker. Det finns säkert fler som kommit på det här, men sånt talar vi inte om, säger Magnus.

Han ville kunna dricka en god öl innan han körde bil och nu kan han det, en blommig IPA är resultatet. En öl det visade sig att fler var intresserade av. Lättölen säljs idag i lokala butiker medan starkölen går till restauranger både lokalt och i Malmö. Han arrangerar också ölprovningar på gården.

– De brukar få prova två veteöl, därefter får de lättölen i flaska utan etikett. Sen får de gissa vad den sista är och de flesta sätter ju att det är en IPA och så brukar de gissa på en 6-7%alkohol, men den är ju på 1,8%! säger Magnus.